Sara Lundgren

17 januari. Redan. I morse låg och och läste lite gamla dagboksinlägg från i våras vid samma tid. Inte är livet lätt eller. Läste allt jag skrivit från grekland i våras också. Jag förstår att jag skrev det jag skrev. Jag blir agr, det blir jag, arg och irriterad över att jag la ner så mycket av min tid och mina tankar på det. Men det var det enda som riktigt höll mig igång. Faktiskt. Jag hade helt glömt bort en del saker, många löften som jag inte har sett någonting av..Men livet är väl såhär. Frågan är om livet ska vara såhär. Känns som det bara är i mitt lilla huvud som allt snurrar runt och är pissåthelvete. Men tänker jag lite längre så vet jag att jag inte är ensam att tänka så.
I maj skrev jag att "sverige får en chans till...." och nu har den chansen varit och är förbi för länge sedan. Inte mycket till chans eller. Man försöker och försöker och försöker, men det finns ingenting som går att jämföra med hur det vore att vara lycklig. Glad. Visst är jag glad. Men inners inne känns det som jag rasar. Hur är man när man är lycklig? Vad får en att bli lycklig? Kanske att ha ett bra jobb, ha bra vänner, umgås och ta en dag i taget. Visst. Sure. Det köper jag. Men för mig. Att vara lycklig. Jag ser fyra saker, Familj, Kärlek, Vänner och att se nya saker. Se nya saker, ja resa kanske, eller bara slippa "vardagen". Ställa klockan, gå upp, jobba, komma hem, ett par timmar ledigt, gå och lägga sig. ...

Skitsamma.
Fredag i morgon. Jag och Milan kanske har världens plan. Få se om den går att genomföra.
Ska till falun i morgon och titta på skissen. Längtar så det knakar!