Den där fasen.
Det känns som jag ska hosta upp mina lungor varenda gång jag hostar. Jag hatar att vara sjuk. Okej att ha feber en dag och vara lite snorig, men för mig brukar det handla om flera veckor. Hostan driver mig till vansinne!
Torsdag idag, vart en liten lagom försovning att börja med, en stressCigg påväg till scandic och vårat frukostmöte, irriterande hosta, och förkylnings-osmak, ja när ingenting smakar något ?! var klara vid nio så då var det bara att krypa ner igen, lakanen var nästan varma fortfarande. Vaknade nyss, 45 minuter kvar innan jag börjar jobba, upptäckte nyss att det var 28+ grader utanför balkongen. Ooops. Big misstake att sova bort hela dagen kanske. Men det är jag värd!
Drömde galna drömmar inatt. Det första jag skulle göra om jag vann tio miljoner. Boka en lång resa, långt bort från hösten. Kalla det vad man vill, men jag skulle nog kalla det en en-tråkig-vardags-smitning-ett-par-veckor! Nån som vill med?
Två veckor snart och jag börjar bli rädd att vi har kommit till den där fasen. Varför blir inget som man tror att det ska bli? Men sen finns det små korta ögonblick som kan rädda en dag helt, som kan få en att glömma allt för en stund. Tyvärr så går det lite långt mellan gångerna. Den där fasen, är det bara att lära sig att leva med den?
